... mera tiiiiid!
Att vara mammaledig var ett heltidsjobb. Att jobba, hämta och lämna på dagis, laga mat, diska, städa, tvätta och ta hand om barnet är TRE heltidsjobb. Minst.
Det dyker hela tiden upp grejer som jag vill/borde/måste göra men som jag inte hinner med ens om jag försöker. Det känns som om armarna blir längre och längre för att alla drar i mig från olika håll. När spricker en gammal kropp av påfrestningen tro?
Tränar mig aktivt på att säga NEJ och att inte få dåligt samvete efteråt. Det går... sisådär, som väntat med andra ord... :-/ Bara att fortsätta försöka antar jag... Hur gör man för att prioritera här i livet, utan att göra varenda människa runt omkring sig besviken? Eller sig själv för den delen. Brukar allt som oftast bli just jag som hamnar i kläm i mitt eget liv. Är inte det ganska underligt? Lever jag inte mitt liv för min egen skull? Eller, ja, jag LEVDE (borde ha iaf) mitt liv för min egen skull innan jag blev mamma förstås, nu finns det bara en boss of me - dotra mi! ;-)
Att vara en arbetande mamma innebär förutom stress ett ständigt dåligt samvete och en känsla av att inte räcka till någonstans. Träffa sitt barn ett par timmar om dagen, om ens det, känns alldeles för lite för mig. Det känns så FEL att "samhället" ska ta hand om och uppfostra mitt barn, när det faktiskt är jag som satt henne till världen.
Jag vidhåller min åsikt att ALLA borde jobba halvtid. Tänk vilket kvalitetsliv man skulle ha möjlighet att få då? Man skulle kunna göra roliga grejjer utan att de behöver leda till dåligt samvete på annat håll, man skulle få jobba och komma ut och göra nytta och träffa folk och stimulera hjärnan lite lagom och man skulle kunna VARA en familj - på riktigt, inte bara på papperet. Kan inte jag få bestämma? :-D
Undrar för övrigt hur lång tid det tar innan man vant sig och familjelivs/jobbstressen lagt sig något i kroppen på en? Nån som vet? Berätta i så fall gärna för en undrande. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar