En vän

Mia och jag på mitt bröllop 20/8 2005. Unga och vackra. ;-)

Måste tacka min fina Mia som kom och höll mig och Vinga sällskap en stund i eftermiddag. Med tanke på hur jag mår är det ett under hur nån över huvud taget orkar umgås med mig ;-) men med Mia är det så skönt lätt att bara vara! Så TACK igen, min fina vän! :-)

Liten update

Är inne i en tung period, som jag tidigare skrivit. Höggravid, sorgetyngd med en blivande storasyster som börjat reagera på syskonets ankomst med många tunga funderingar och därtill en förkylning gör att energin inte är på topp. Därav bloggtorkan. En liten snabb-update följer här:

Bebis: Efter många många många turer ligger idag Plutten med huvudet där h*n ska, ruckbart. Yey! Hoppas det håller i sig och att h*n vill komma ut SNART!

Sorg: Morfars begravning var som sagt igår. Jag fick ur mig en del av alla tårar, men långt ifrån allt jag känner att jag behöver. Det är som att jag inte orkar känna ordentligt - skitjobbigt!

Vinga: Så många djupa, tunga tankar som dykt upp i vår stortjej den senaste tiden! Lilla älskade hjärta! En kväll låg hon och funderade och frågade mig med stort allvar om jag skulle sluta älska henne när lillasyster kommer. :-( En annan kväll sa hon att hon är liiiite ledsen varje dag. :-( Hjärtat mitt! Så ont det gör att höra även om jag är glad att hon kan uttrycka sig så pass bra, och pratar med mig om det så att jag kan förklara, lugna och trösta! Inte lätt att vara stor men ändå liten!

Alla funderingar yttrar sig för övrigt även i TROTS och protester och tjorv så fort tillfälle ges. Giv mig styrka säger jag bara, för tålamodet är INTE stort när jag mår som jag gör. Längtar tills jag får min kropp och förhoppningsvis mig själv tillbaka!!

N: Jobbar jobbar och jobbar så honom ser vi inte mycket av. Skittrist! Fast, det är bra att han försöker göra bort så mycket utfyllnadstid som möjligt nu, för sen kommer jag vilja ha honom hemma så mycket det bara går. För, hur gör man när man har två barn???? :-)

Annars: händer inte så mycket. Försöker att inte boka in mer än en aktivitet per dag, för det är MAX vad jag orkar. Det går inte alltid så bra och det resulterar i total kollaps varenda gång. Kroppen och huvudet pallar inte. Har sjukt ont, överallt numera, och sover sammanlagt ca 2 timmar en BRA natt, så det kanske inte är så konstigt? Försöker så gott jag kan att lyssna på kroppen och sätta gränser iaf, mer kan man nog inte göra.

Bilden föreställer en liten hjälmmössa som jag virkade häromdagen. Ingen aning om den kommer passa, men man kan ju alltid hoppas. :-) Virkade en babyfilt i världens mjukaste merino-garn, men när jag tvättade den gick den sönder på flera ställen. :-( Ytterst trist, men jag lagade den så gott det gick så Plutten ska få använda den ändå, men nåt bildbevis blir det inte då den inte är så snygg längre. ;-)

Lev och må därute och håll tummarna att bebis vill komma ut och träffa oss SNART!

Tung dag

Idag är en tung dag. Morfars begravning.

Jag har inte tillåtit mig själv att sörja ännu, så jag hoppas få ur mig mycket idag, men det känns jobbigt jobbigt jobbigt och jag orkar knappt tänka på det! :-(

Eländigt

Usch, i helgen har jag mått riktigt risigt! Ingen feber eller så, men helt snurrig, det svartnar för ögonen när jag står eller går och jag har varit så sjuuuukt trött! Inte orkat nånting och missade därmed vårt inplanerade söndagsnöje - Trassel - idag. :-( Känner mig lite bättre efter två dagars vila dock, så jag hoppas kunna ta mig utanför dörren å gå på mammagrupp imorgon iaf.

Tacksam

I onsdags var vi på ultraljud för att kolla hur den lilla busungen i magen hade valt att placera sig just då. Alla värden och allt såg jättebra ut, men Plutten låg tvärs över magen i stort sett - huvudet till vänster, ryggen till höger och en fot (!) därnere. Efter läkarsamtal kom vi fram till att det blir vändningsförsök på tisdag, den 15:e. Läkaren ville först boka in oss redan på torsdagen eller fredagen, men eftersom jag känner att bebis rör sig och snurrar massa själv tyckte jag att det kändes onödigt, därför blev det tisdagen till slut.

Jag har varit ledsen, orolig och rädd efter detta. Jag är ju som jag berättat tidigare liiiiivrädd för operationer och har drömt mardrömmar, tänkt domedagstankar och haft det allmänt jobbigt - tills igår. Då kom mamman till en av Vingas dagiskompisar förbi och tog sig tid att prata med mig och berätta om kejsarsnitt för mig (dels är hon snittad två gånger själv och dessutom är hon läkare) och efter det samtalet har det känts mycket bättre! Om det skulle bli ett planerat snitt känns det inte längre lika skrämmande, och jag kan i alla fall se två fördelar med en sån förlossning, vilket är gott mycket mer än för ett par dagar sedan!

Alltså, därav rubriken, jag är väldigt tacksam att Anna tog sig tid att prata och berätta för mig! Guld värt! :-)

Akrobat Strindlund

Igår var jag på återbesök hos bm för att kolla fosterläget igen efter helgen. Hade känt stora rörelser på söndag kväll och Plutten låg alldeles rätt, med huvudet nedåt men rörligt, igår. Frid och fröjd och dagen förflöt som vanligt, när jag på kvällssidan kände stora rörelser igen. Kände efter flera gånger men kunde inte känna något hårt nedåt bäckenet så jag ringde barnmorskan och fick en tid i morse igen, och mycket riktigt - ungen har snurrat runt IGEN! Inte ens barnmorskan kunde avgöra exakt hur h*n ligger just nu, men inget huvud därnere finns det i alla fall.

Med andra ord blir det ultraljud ändå. Imorgon klockan 13. Busunge! Frågan är bara hur lönt det är att göra vändningsförsök nu, när Plutten uppenbarligen vänder sig flera gånger om dagen hur som helst. Jaja, vi får se liten igen i alla fall. :-)

Kniven mot strupen

Eller snarare, mot magen.

Det är tungt just nu. Sorgen efter morfar - OCH mormor - har blossat upp ordentligt de senaste dagarna. Att ALDRIG mer få träffa dem, ALDRIG skratta med dem, krama om dem, umgås... det gör helt sjukt ont! Mina extraföräldrar, min trygghet och klippa i livet... borta...

Var även hos bm igår och min busunge i magen ligger i säte. Det blir koll på måndag igen, vid osäkerhet ultraljud och eventuellt vändningsförsök. Funkar inte detta blir det snitt. Snitt... herregud! Jag är skräckslagen för snitt, kirurgiska ingrepp, operationer - att nån ska skära i mig! :-o Har inte kunnat sova inatt. När jag slumrat har jag drömt om blod, smärta, sår... Fan!

Jag vet att det är ett litet ingrepp, att det kan hända mycket de veckor som är kvar och att rädslan är helt irrationell egentligen. Men vad tusan hjälper det när hjärnan spökar som den gör ändå??

Nä, det är tungt nu, helt enkelt. Tungt.