Detta är livet, så nära döden

Vingas absoluta favoritsysselsättning på hotellet - vattenrutschkanan! (Kolla in bästa minen!)

Hoppa i vågorna med pappa!

Härliga tider!

Ooooh! Spooky!

Crazy mom!

Favorit nr 2 - hoppborgen på hotellet!

Så var vi hemma igen från en underbar vecka i Alcudia (Playa de Muro, egentligen), hela lilla familjen.

Vi har verkligen fått njuta av livet, sol, bad och varandra den här veckan! Vi har alla mått så bra och känt oss riktigt lyckliga och till freds med tillvaron!

Vinga är ett fantastiskt barn att resa med, inget knot någonsin och hon ställer om sig efter andra tider och rutiner utan några som helst problem! Helt otroligt!

Vi har bara tagit det lugnt hela veckan, solat, badat, ätit gott (oftast iaf ;-)) och slappat. Alcudia är verkligen som jag hört ett barnställe av rang! Hotellet hade flera pooler, lekpark, hoppborg och vattenrutschkana och hela området var fullt av åkattraktioner och prylar för barn i varje hörn. Kanon för barnfamiljen, verkligen!

Som rubriken antyder har vi varit med om en obehaglig upplevelse en dag också.

Alla dagar utom en var det ganska mycket vågor på havet och det tycker vi är härligt! En dag hoppade vi oss en lite längre bit ut, och när vi skulle in till stranden igen gled en liten tjej på kanske 8-9 år förbi N och såg inte ut att må så bra. Det visade sig att hon inte tog sig in till land på grund av underströmmarna, så N sa åt mig att hjälpa henne.

Där jag befann mig, några meter på sidan om tjejen, hade jag full koll, men när jag tog mig mot henne blev det tvärdjupt och strömt som tusan! Lilltjejen var panikslagen och helt utan kraft, och jag fick verkligen KÄMPA för att hålla både henne och mig själv flytande och dessutom ta mig inåt land. Det var näst intill omöjligt att göra både och så till slut insåg jag att det bästa jag kunde göra var att vifta på hjälp, försöka slappna av och följa med vågorna så att vi båda höll oss relativt bra ovan vattenytan.

N simmade iland och lämnade Vinga på stranden och kom ut till oss igen. Han fick med sig lilltjejen inåt och frågade om jag var ok, men då var jag verkligen HELT SLUT! En stund senare kom en badvakt och hjälpte mig så pass att jag bottnade och allt gick bra till slut, men den tröttheten jag kände därute är helt obeskrivlig! När jag visste att lilltjejen var i säkerhet hos N kände jag egentligen bara för att ge upp och somna - precis så kändes det - och det blev liksom helt tomt i huvudet.

Vi var alla väldigt skakis efteråt och jag har drömt om och känt den där känslan flera nätter sedan det hände. MÅNGA "tänk om" har snurrat i mitt huvud. Framförallt kring Vinga, som satt ensam på stranden. Hon satt som ett litet ljus med knäna uppdragna under hakan, precis som N hade lämnat henne, när vi kom in till stranden igen, men vad är de som säger att hon inte hade kunnat springa ut i vattnet, någon hade kommit och tagit henne, eller.... Hemska tankar!

Är otroligt glad och tacksam över att allt gick så bra, att vi alla, inklusive lilltjejen, klarade oss utan en skråma och framförallt tacksam över livet och den underbara vecka vi haft tillsammans på Mallis, min underbara familj!